Förra Nästa 04.02.01

Klick på bild kan ge mer detaljer

Kvinnliga patienter i en av de öppna ligghallarna på Spenshult från slutet på 1910-talet, väl påbyltade. Bildkälla: Setterberg et al. 2003

Spenshults Sanatorium Version 120204

Efter beslutet 1901 om 240 dagars allmän värnplikt i Sverige började man sammanföra unga män i kaserner med stora logement där smitt­sprid­ning­en blev hög bland såväl meniga som befäl. Resultatet blev att många insjuknade i tuberkulos. Ungefär samtidigt noterade general­post­sty­rel­sen, tele­graf­sty­rel­sen och järn­vägs­sty­rel­sen att 1902 - 1906 hade 286 av deras anställda insjuknat i tuberkulos, varav 150 dött i sjukdomen.

Krav restes därför i riksdagen att särskilda sanatorieplatser skulle inrättas för stats­tjänste­män, militära som civila. Överstyrelsen för Oscar II:s jubileumsfond fick 1912 i uppdrag att bygga ut sanatorievården för detta, med en statlig anläggning för 110 vårdplatser i Spenshult nära Halmstad som den största utökningen, det fjärde och sista s.k. jubileumssanatoriet.

Hallands läns landsting förväntades skaffa sig ett eget sanatorium, och ett sådant planerades också i omedelbar anslutning till Spenshult. Landstinget räknade dock först med anmärkningsvärt låga kostnader för projektet, och det gnisslade fult i samarbetet med det samtidigt planerade statliga sjukhuset. Det förefaller i dag närmast som om man försökte åka snålskjuts på den statliga an­lägg­ningen. Detta gick inte för sig, och länets sanatorium byggdes därför i stället på Lia gård i Fagered vid Falkenberg. Det kunde öppnas 1914.