Om tuberkulos (TBC)Version 120219

Sjuklighet och dödlighet

Tuberkulos är en sjukdom som varit känd som folksjukdom i många hundra år, och den första kända medicinska avhandlingeni landet lär ha handlat om den, år 1628 försvarad av läkaren Racius. Abraham Bäck, sedermera chef för Collegium Medicum, disputerade år 1740 också på en avhandling om sjukdomen. Den ökade hela tiden, och härjade som värst i 1880-talet städer, där den årligen då orsakade 27,7 döda per 10 000 invånare. Den gick under många namn, bl.a. "vita pesten".

Sjukdomen har senare trängts tillbaka, men ännu för bara några få generationer sedan var den fortfarande ett av de allra största hoten mot välfärden i Sverige. I en undersökning i Skåne framlagd för läkarsällskapet i Lund år 1934 visade Haqvin Malmros och hans medarbetare F. Ekberg och B. Roos obehagliga resultat: c:a 40% av alla förskolebarn i Lund hade redan hunnit infekteras med tuberkulos, och andelen hade vuxit till 85% när barnen var 13 år. Situationen var något bättre bland barn från Skånes landsbygd. Allmänt sett hade då sjukdomen börjat trängas tillbaka, mer i landets södra delar än i dess norra.

I de flesta fallen yttrade sig sjukdomen bara med lindriga symptom, kanske bara som en termins "hängighet" eller en lite envis "förkylning". Eftersom infektionen var så vida spridd var dödligheten i sjukdomen likväl mycket hög. I slutet på 1800-talet var den i Malmö drygt 3 per 1000 invånare, dryga 15% av alla dödsfall (Puranen 1984). Den hade dock då redan sakta börjat sjunka.

Vårdtiderna på sanatorierna var långa, minst några månader, och ofta både halvår och år, och så förblev de ända tills effektiva läkemedel gjorde sitt intåg i slutet på 1940-talet.

Män och kvinnor hölls visserligen strikt åtskilda på sanatorierna, och vården hölls i hårt disciplinerade former, men när ogifta och inte alltför sjuka unga kvinnor och män gick på sina föreskrivna promenader i naturen ett par gånger om dagen hände det naturligtvis att de hittade gemensamma intressen. På det specifika sanatoriespråk som utvecklade sig kallades detta att de "klövrade", och det var visst inte okänt att detta kunde leda till äktenskap efter sanatorietiden. Sanatoriespråket innehöll också ordet "klöverkungen", han som hade framgång hos kvinnorna, och nya patienter som var nedstämda och ledsna fick rådet: "Skaffa dig ett klöver".