Förra Nästa 03.03.01 version 130302JKBE

Klick på bild kan ge mer detaljer

Tillgång till blodbanan Alwalls tidiga skisser

Nils Alwalls teckningar av anläggandet av AV-shunt med glaskanyler

Det kanske största problemet vid dialysbehandling ligger i god och säker tillgång till bra blodkärl, vilket fortfarande ofta beskrivs som dialysens Achilleshäl. Det gäller nämligen att upprepade gånger koppla upp patientens blodbana till apparaten, och det behövs stora mängder blod som cirkulerar genom dialysfiltret med hög hastighet, ca 300-450 ml/min.

Sven-Ivar Seldinger från Mora

Nils Alwalls första lösning på kaniner i början på 1940-talet var glaskanyler kopplade till en pulsålder (artär) och en blodåder (ven) och via gummislangar till den konstgjorda njuren. Eftersom man ville dialysera varje kanin minst 2 gånger lades ett förbindelsestycke av glas mellan slangarna, och med hjälp av heparin (som förebygger blodkoagulation) kunde man hålla blodcirkulation i kanylerna i upp till en vecka. Den här lösningen kallades arteriovenös (AV) shunt.

En AV-shunt baserad på glaskanyler provades av Nils Alwall och också av Willem Kolff på de första patienterna i dialysbehandling, men de fungerade bara kort tid. Vid kroniskt behov av dialyser var man därför tvungen att lägga in kanylerna allt längre upp på extremiteten tills alla tillgängliga kärl tagit slut. Dialysbehandling kunde då inte fortsättas.

Sven-Ivar Seldinger, en svensk läkare i Mora, hade redan 1953 beskrivit en metod för att sätta in en kateter i ett kärl utan att skära upp huden. Stanley Shaldon i London applicerade denna teknik hos dialyspatienter för en stor ven i ljumsken och för en ven under nyckelbenet. Idag används Seldingers teknik på alla världens sjukhus, inte främst vid dialys utan oftast vid kärlundersökningar med kontrast (angiografi).

Stanley Shaldon var först med att skicka hem en dialyspatient tillsammans med utrustning för hemodialys i hemmet (klicka här för att läsa om hemdialys).