Dialysvätska

Dialysvätsketank 1954 på Nils Alwalls njurklinik i Lund.

Vid dialys skall blodet och kroppens salthalter förbättras eller helst normaliseras, och uringifter tas bort. Därför behövs dialysvätska för att skapa en koncentrationsskillnad mellan blodet och vätskan på andra sidan av dialysmembranet. Kalium, magnesium och fosfat tas ut från kroppen medan kalcium och basiska ämnen (bikarbonat) tillförs. På 1940-1950-talen behövdes c:a 600 liter dialysvätska för en 6-8 timmar lång behandling. Dialysvätska tillverkades då från kranvatten med tillsats av olika salter, noggrant beräknade och blandade. Kranvattnet renades genom passage via kol- och avhärdningsfilter. Ursprungligen gjordes blandningen i den stora tanken (bilden till vänster) helt manuellt med en stor träpaddel.

De föroreningar som alltid finns i vanligt kranvattnet är så små att de inte är skadliga för människor med friska njurar, som lätt utsöndrar dem med urinen. Normalt dricker man sällan mer än 1,5-2 liter per dygn, och sammanlagda mängden föroreningar saknar därför betydelse. Patienter kommer vid dialys i kontakt med betydligt större mängder vatten och löper därför större risk att påverkas.

Dialysvätskerecept på i Lund på 1950-talet

Dialysvätskan värmdes upp till 39°C i den stora förrådstanken och skickades till dialysapparater. Nackdelen var att om flera dialysapparater kopplades till en gemensam tank fick alla patienterna dialysvätska med samma sammansättning, trots att de egentligen ofta hade skilda behov.

Bilden till höger visar en arbetstavla från Nils Alwalls dialysavdelning omkring år 1950 med de mängder av olika salter som behövde sättas till tanken med renat kranvatten. Lägg gärna märke till den stora mängden glukos (8 till knappt 11 kg per 800 liter).