Till bio­gra­fins start­sida

Nils Alwall njurmedicinaren

Röntgenbilder av vätskelunga före och efter dialys

I början av sitt arbete med ut­veck­ling­en av den konst­gjorda njuren fick Nils Alwall betala mycket av kostnaderna med egna pengar. År 1946 tilldelade honom Medicinska Forskningsrådet 3000 kronor, och han kunde anställa den estniske läkaren Lembit Norviit som assistent. Han fick också andra medel, men de täckte inte alla behov. Varje konstgjord njure fick specialtillverkas på fysiologens instrumentverkstad (klicka här för att läsa om detta), och kostade därmed mycket pengar.

Nils Alwall var redan från sina år på fysiologen intresserad av vätskors rörelser i kroppen och av mekanismen när vävnader svullnar. Den av flera auktoriteter rekommenderade kostbehandlingen av njursvikt ledde nämligen till ansamling av vätska i lungorna och patienterna drabbades då av andningssvårigheter och kunde dö i så kallad vätskelunga (lungödem). Därför inriktade sig Nils ganska tidigt mot studier av möjligheterna att med dialys ta bort ett överskott av vätska tillsammans med andra gifter ur patienters kropp.

Denna metod för att ta bort vätska kallades ultrafiltration, och Nils Alwalls konstruktioner av konstgjord njure gjorde detta med en justerbar höjning av trycket på blodsidan eller sänkning av trycket på dialysvätskesidan i dialyskärlet. Andra konstruktioner av konstgjord njure i världen hade inte denna möjlighet på den här tiden.

Röntgenbilderna ovan kommer från en patient som Nils Alwall behandlade och beskrev i boken "Therapeutic and diagnostic problems in severe renal failure" 1963, och visar Alwalldialysens effektivitet.

Dåtidens läkarkollegor i Lund och i Sverige trodde inte att dialysbehandling erbjöd bättre behandlingsutsikter än sängläge och dietbehandling. Nils Alwall tyckte däremot att både de gamla behandlingarna och den nya, dialys med hjälp av konstgjord njure, borde användas med omdöme, och möjligen i kombination. Hans bedömningar var mycket framsynta.