Kronprinsessan Viktorias kustsanatorium (KVK) Version 120204

Dr John Brolin gipsar

I början av 1900-talet opererade man sällan patienter för deras tuberkulos. Patienterna fick bandage av gips eller läder för att korrigera sjukdomens skador. Det ansågs länge att sjukdomen måste få läka ut ordentligt av sig själv, och därför kunde patienterna få ligga flera år i gipsvaggor.

Några decennier in på 1900-talet utrecklades emellertid den s.k. kirurgiska tuberkulosbehandlingen. Kirurgiska ingrepp fick komplettera de tidigare metoderna, huvudsakligen s.k. gasning av lungorna eller, när härdarna låg åtkomliga, urskrapningar med inläggning av jodoformglycerin, punktioner och s.k. insnitt. Under 1930-talet gjorde detta det möjligt att förkorta liggtiden för patienterna avsevärt.

Dr John Brolin opererar

Sakta började kampen mot tuberkulos ge resultat. Det var många olika faktorer som låg bakom: förbättrad allmän levnadsstandard, aktivt smittskyddsarbete, pastörisering av mjölk och i någon mån BCG-vaccination. Behovet av barnplatser minskade, och de gavs i stället till vuxna kvinnor.

I slutet av 1940-talet hade tuberkulosen minskat så mycket att nästan bara tuberkulos i skelettet fanns kvar. Den behandlades uteslutande kirurgiskt. De flesta ingreppen var steloperationer av ryggar, höfter och ben.

Det stora genombrottet i tuberkulosbehandling kom under slutet av 1940-talet med införande av trippel-kemoterapi med PAS, Streptomycin, och INH enligt Jörgen Lehman, Selman Waksman, Arthur Spatz och Gerhard Domagk. Efterhand minskade dödligheten i tuberkulos med 90 %.

Sanatoriernas uppgifter förändrades i hög grad.