Efterladdning i gynekologisk radioterapi

Arbetsbänk för packning av radiumpreparat på Jubileumskliniken i Lund vid mitten av 1900-talet.

Radium har som strålkälla en rad goda egenskaper, men trots dess låga doshastighet utgör hanteringen av preparaten före, under och efter applikation en klar strålrisk för vårdpersonal. Blyskydd, förlängda instrument och snabbhet krävdes. Trots att skärmande arbetsbord infördes som det på bilden till vänster gick det inte att undvika att personal som hanterade de radioaktiva preparaten blev bestrålade.

Dessutom är en patient med radiuminlägg en öppen strålkälla som bestrålar sin omgivning. Olika idéer om hur man skulle kunna minska denna oönskade bestrålning framfördes tidigt, men det var först 1961 som Rune Walstam på uppmaning av Hans Ludvig Kottmeier på Radiumhemmet konstruerade en kliniskt användbar utrustning för s.k. efterladdning (se bilden). Den har fått många efterföljare.

Rune Walstams apparat från 1961 för efterladdning av radioaktiva preparat

Principen är att man först för in en tom applikatorhylsa på plats i uterus eller vagina och ansluter en böjlig slang från en strålskyddad behållare i rummet, som man sedan lämnar. Med fjärrmanövrering styrs därefter preparaten från behållaren via den böjliga slangen in i hylsorna, där de får ligga under den förutbestämda behandlingstiden. Denna blir kort (minuter) eftersom man kan använda preparat med hög doshastighet. De radioaktiva preparaten dras slutligen tillbaka in i behållaren så att personal kan gå in till patienten igen. Systemet eliminerar bestrålning på personalen.

På grund av systemets höga doshastighet har tekniken vissa radiobiologiska nackdelar, och innan den hade finslipats infördes den därför bara med tvekan i Lund. En fjärrstyrd efterladdningsutrustning (Cathetron) skaffades på 1970-talet till applikationsavdelningen, men kom först i mitten på 1980-talet successivt i bruk. Strålkällan utgjordes av kobolt-60-pärlor, som mekaniskt fördes från behållaren in i de tomma applikatorerna.

Sedan 1991 ges all gynekologisk intrakavitär strålbehandling med efterladdningsteknik. Strålkällan är idag iridium-192. Preparatet är punktformigt och förflyttas stegvis inom applikatorn i behandlingsområdet. I regel upprepas behandlingen flera gånger.

Behovet av intrakavitär gynekologisk behandling har nu minskat på grund av ökad användning av kirurgi och minskad incidens av livmoderhalscancer.