Klick på bild kan ge mer detaljer |
Hermann Staudinger, Nobelpristagare |
![]() |
| Schematsik bild av porstrukturen i ett dialysmembran |
![]() |
| Stora molekyler passerar inte genom ett poröst membran med små porer, men små molekyler gör det. |
Alla membraner baserade på cellulosa (t.ex. cellofan) kallas naturliga, eftersom cellulosa förekommer i naturen, upptäckt 1908 av Jacques Edwin Branderberger (1872-1954), en schweizisk kemist. En tysk kemist, Hermann Staudinger (1881-1965), utvecklade en metod för att tillverka cellulosa genom polymerisering av enkla molekyler från spjälkad bomull (bl.a. glukos). Han belönades med Nobelpriset i kemi för 1953.
William Thalhimer (1864-1961) provade i USA i slutet av 30-talet cellofanrör vid dialys av blod från hundar med bortopererade njurar. Han påvisade en betydande minskning av slaggprodukten urea på försöksdjuren.
Livsmedelsindustrins behov av cellulosa i stor skala öppnade vägen för olika försök att förbättra membranets egenskaper. En komplex lösning av koppar och ammoniak kan lösa upp cellulosa, och via denna s.k. kuprammonium-process får man kuprofanmembran.
| Filmen illustrerar hur molekyler kan passera ut från blod till omgivande dialysvätska genom ett membran med lagom stora porer. (Flash SWF) |
| Filmen illustrerar hur molekyler kan passera ut från blod till omgivande dialysvätska genom ett membran med lagom stora porer. (QT M4V) |
På 1970- och 80-talen kom ytterligare nya membran av förädlad cellulosa, med ytan täckt av acetatmolekyler (Cellulosadiacetat från firma Althin Medical och Toyobo cellulosatriacetat från firma Toyobo) eller av hydroxylgrupper (Hemofan från AKZO).
Hemofanmembran utnyttjades av firma Gambro i dialysfilter typ GFS.