Förra Nästa 03.06.03 version 130612flw_m4v test 21.33

Klick på bild kan ge mer detaljer

dialysmembran Cellulosaderivat

Hermann Staudinger, Nobelpristagare

Schematsik bild av porstrukturen i ett dialysmembran

Stora molekyler passerar inte genom ett poröst membran med små porer, men små molekyler gör det.

Alla membraner baserade på cellulosa (t.ex. cellofan) kallas naturliga, eftersom cellulosa förekommer i naturen, upptäckt 1908 av Jacques Edwin Branderberger (1872-1954), en schweizisk  kemist. En tysk kemist, Hermann Staudinger (1881-1965), utvecklade en metod för att tillverka cellulosa genom polymerisering av enkla molekyler från spjälkad bomull (bl.a. glukos). Han belönades med Nobelpriset i kemi för 1953.

William Thalhimer (1864-1961) provade i USA i slutet av 30-talet cellofanrör vid dialys av blod från hundar med bortopererade njurar. Han påvisade en betydande minskning av slaggprodukten urea på försöksdjuren.

Livsmedelsindustrins behov av cellulosa i stor skala öppnade vägen för olika försök att förbättra membranets egenskaper. En komplex lösning av koppar och ammoniak kan lösa upp cellulosa, och via denna s.k. kuprammonium-process får man kuprofanmembran.

På 1970- och 80-talen kom ytterligare nya membran av förädlad cellulosa, med ytan täckt av acetatmolekyler (Cellulosadiacetat från firma Althin Medical och Toyobo cellulosatriacetat från firma Toyobo) eller av hydroxylgrupper (Hemofan från AKZO).

Hemofanmembran utnyttjades av firma Gambro i dialysfilter typ GFS.