Förra Nästa 03.03.03

Klick på bild kan ge mer detaljer

Tillgång till blodbanan Shuntar. Quinton och Scribner

En Quinton-Scribner-shunt, schematiskt och i verkligheten

Kanyler av teflon blev ett genombrott när denna typ av plast blev tillgänglig. Den har nämligen en mycket glatt yta som förhindrar att blodet fastnar och koagulerar på den. En AV-shunt med teflonkanyler presenterades av Donald Scribner från Seattle (USA) på ett dialysmöte 1960 men väckte då föga intresse. Man hade inte förväntat sig några stora nyheter just där.

Mer detaljerade erfarenheter med AV-shuntar av teflon beskrevs emellertid av Quinton, Dillard och Scribner samma år (1960), och då fick de berättigat uppseende. Denna shunt gjorde det möjligt att behandla patienter med kronisk njursvikt, eftersom den i genomsnitt fungerade i hela 3 månader. En av Scribners patienter, Clyde Shields i Seattle, var den förste som fick en Quinton-Scribner-shunt, i mars 1960, och han klarade sig i dialysbehandling till sin död 11 år senare.

Buselmeiers shunt cirka 1970

Buselmeier-shunten

10 år senare, cirka 1970, hade Quinton och Scribners AV-shunt förbättrats av TJ Buselmeier, CM Kjellstrand och deras medarbetare i Minneapolis, USA. En yttre slangbygel av Silastic® har två anslutningsrör med anslutningsnipplar, och till dessa kopplas dialysslangar. Se bilden.

Vid dialys stängs slangbygeln med en klämma mellan anslutningsrören så att blodströmmen går till slangarna.

Denna AV-shunt enligt Buselmeier användes huvudsakligen på patienter med akut njursvikt, speciellt barn.