Vernissagen den 14 november 2014 på Livets Museum

SMHS årsskdrift 2014
Sydsvensk andningsvård. Sagan om ServoVentilatorn. Sällskapets årsbok 2014.
Engström-respirator
En Engström-respirator.
Lundiarespirator
En tidig Lundia-respirator med dubbla bälgar.
Sahlin-respirator
Sahlins kyrass-respirator på en utställning 1980 på Malmö Allmänna Sjukhus. Bildkälla: Klas Ramnerö.

Utställning om andningsvård och respiratorer, Hjälp att andas
Oavsett fabrikat och modell bygger alla moderna respiratorer på principer som introducerades av Björn Jonson i början av 1970-talet i Lund, och Sällskapets årsbok år 2014 handlar om just detta. Apparaterna kallas nu ofta ventilatorer hellre än respiratorer. Årsboken bär titeln "Sydsvensk Andningsvård. Sagan om ServoVentilatorn", och har haft Björn Jonson som temaredaktör.

Irene Jakobsson, Mats Engström och Björn Jonson
Irene Jakobsson, Mats Engström och Björn Jonson inför vernissagen.
Björn Jonson berättar
Björn Jonson berättar om respiratorers utveckling.
Björn Jonson med sin ServoVentilator
Björn Jonson vid en tidig version av sin ServoVentilator på utställningen.
Lars Nordström
Lars Nordström på 1970-talet.

Utställningen har byggts med Björn Jonson som huvudansvarig tillsammans med en grupp från Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet: Angelica Bondesson, Birgitta Castor, Berndt Ehinger, Mats Engström. Irene Jakobsson och Klas Ramnerö.

Mats Engström representerar Kulturen i Lund och Irene Jakobsson är Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapets representant i Livets Museum, och de båda introducerade Björn Jonson när han på vernissagen berättade om respiratorernas utveckling.

Respiratorer började på 1800-talet komma i enkla versioner som hjälpmedel för att rädda drunknade. På 1950-talet fick de akut användning för att rädda livet på poliopatienter som inte längre kunde andas själva. Bara i Köpenhamn lär det ha funnits gymnastiksalar fyllda med sängliggande patienter som medicine studerande i skift fick sitta och pumpa luft i med enkla ballonger som de höll i handen.

Den medicinsk-tekniska industrin kom snart till hjälp, i Köpenhamn i form av Engströmrespiratorn från Sverige. Snart kom också Ludiarespiratorn konstruerad av fysiologen Peter Petersen i Lund och utprovad av överläkare Hans Hellsten på infektionskliniken i Malmö. Redan tidigare, på 1930-talet, hade Bo Sahlin på fysiologen i Lund konstruerat en s.k. kyrassrespirator, d.v.s. en sköld (en kyrass) som man satte över patientens bål, och som med rytmiskt sug hjälpte bröstkorgens andningsrörelser. Engström- och Lundia-respiratorerna gav dock bättre andningshjälp än sina föregångare.

Ännu tidigare, på 1920-talet, hade fysiologen Torsten Thunberg i Lund konstruerat sin s.k. barorespirator, men eftersom den krävde att hela patienten låg innesluten i en trycktät kammare kom den aldrig till nämnvärd klinisk användning. I den s.k. järnlunga som senare utvecklades i USA hade patienten huvudet utanför trycktanken och en någorlunda tät krage runt halsen. Det gick lättare att sköta den förlamade i denna apparat än i barospiratorn, men detta var fortfarande mycket påkostande.

Björn Jonson hade grundläggande utbildning i fysiologi när han på 1960-talet blev anställd på legendaren Håkan Westlings nystartade avdelning för klinisk fysiologi i Lund. Han fick ansvar för avdelningens lungfysiologiska del, och fann snart att dåtidens utrustning lämnade mycket övrigt att önska. Han hade kontakt med den likaledes legendariske öronläkaren Sven Ingelstedt, och började fundera på hur apparater som skall stödja patienters andning egentligen bör fungera. Han fick fria händer att konstruera en andningsmaskin, och fick inte minst stöd av en förnämligt skicklig ingenjör på Elema-Schönander AB, Sven-Gunnar Olsson. Resultatet blev en första modell av vad som senare med hjälp från samma firma blev succén ServoVentilatorn.

När Björn Jonson i samarbete med den mycket dugande anestesiologen Lars Nordström introducerade ServoVentilatorn på världens sjukhus blev den snabbt och överallt den helt dominerande. Den inte bara stödde patientens andning efter dennes behov, den gav också mätvärden som kunde användas för att diagnosticera och följa patientens andningsproblem. Den kan sägas ha bidragit till att de specialiserade intensiv­vårds­avdel­ningar­na utvecklades.

Åhörare, åskådare och guider på vernissagen

Publiken före bandklippet Åhörare
Den månghövdade åhörarskaran väntar ivrigt på öppnandet. Längst till höger Klas Ramnerö. Vernissagebesökarna lyssnade intresserat på Björn Jonsons berättelse.
Kulturpersoner 1 Kulturpersoner 2
Charlotte Åkerman från Kulturen i Lund, Margareta G. Olsson från Kultur Skåne och Lars Lidgren från Sydsvenska Medicin­historiska Sällskapet. Intendent Mats Engström är en av de ansvariga för utställningen, och njöt av framgången tillsammans med informatör Maria Bohlin från Kulturen i Lund.
Vimmel bland ventilatorer Triss i museiguider
Publiken vimlar bland respiratorer, ventilatorer, järnlungor, Toremalmska "konstgjorda näsor" och annat. En trio glada museiguider: Eva Ljunggren, Greta Roslund och Ingegerd Richardsson. Birgitta Brun och Nils-Gunnar Toremalm skymtar i bakgrunden t.h.

Vernissagen blev mycket uppmärksammad! Livets Museum har fått gott rykte som en utställningslokal med värdefulla och intressanta ting att visa. Det kom många besöka­re, stadens kultur­personer lika mycket som andra samhällsgrupper.

De ideellt arbetande museiguiderna gjorde en magnifik insats och försåg besökarna med både dryck och hemgjort småplock att tugga på. Sällskapet är dem djupt tacksamma. Det är de som skapar utställningens goda rykte!

Snickaren Michael Kindler har handgripligen byggt utställningen, och Sydsvenska Medicin­histo­riska Sällskapet vill rikta ett varmt tack till honom för hans bered­villiga insatser.